0Läs mer >>Efter en sväng på stan har jag några saker att säga:
Stadium är bäst! Köpte springkläder till K för nån vecka sedan. Eftersom det skulle vara en överraskning, hade jag bett killen i kassan att knö ned det i en så liten kasse som möjligt. Glatt gick jag hemåt och likt en ninja smög jag min in i lägenheten och lyckades smuggla in kassen i en knökfull byrålåda. När den sedan skulle plockas fram och presenten överlämnas, så gick kassen sönder. Me, the bright one, slängde kassen och insåg för ett par dagar sedan att kvittot därmed också blivit slängt.
Idag tog jag dock mig i kragen, gick till stadium och förklarade mitt lilla problem. Först fick jag ett "det löser vi, hämta du rätt storlek", men när jag kom tillbaka till kassan, fick jag veta av en annan, att de egentligen hade behövt kvittot eftersom det var ett erbjudande den veckan som jag handlade. Trots detta hjälpte de mig ändå (fick dock inget nytt kvitto, så nu gäller det att den passar, annars får jag fram med Ellens symaskin och fixa lite). Summa summarum: Supertrevlig personal som skojade friskt om att det var ju ändå bättre att jag köpt för litet och på så vis visar min man att jag tycker att han är slim!! Heja er! Dagens ros!!
Vero Moda...inte lika bra. Jag fick ett par jeans och en top i julklapp av mina föräldrar. Jeansen var perfekt, men toppen behövde bytas till en annan storlek. Jag stövlade dit i mellandagarna, bytte toppen och fick frågan om jag ville ha tillbaka det gamla kvittot med jeansen på. Eftersom hon frågade så tänkte jag att nä, det behöver jag väl inte. Jag tog därmed mitt nya kvitto på toppen och gick. För ett par veckor sedan fick jag på mig mina fina jeans och upptäckte ett hål eller spricka väl centrerat precis vid gylfen. Ser ut som om nån pokat mig med nåt vasst ...oj..haha!! Den får du bjuda på Kasp 😝. I alla fall, jag gick inom Vero Moda en dag och fick svaret att det lät konstigt, men att jag skulle ta med byxorna dit. Idag gjorde jag det. Efter en överläggning på fem minuter inne på lagret, kom de fram till att de inte längre har byxorna och eftersom jag inte har kvittot (bra affärsidé att fråga kunden om det ska slängas), så kan de inte hjälpa mig. Hon skrev dock upp mitt nummer på en liten lapp, i fall nån skulle komma in med ett likadant hål. Ja, eller hur. Bu för er, dagens tistel.
En liten taggig bit av en tistel får Dressmann, mest som en symbol för alla förbannade säljknep som förekommer överallt. Var inne en snabbis och köpte en T-shirt. Kvinnan i kassan upplyser mig om att det är "tre betala för två" just nu (helt ok info). Jag svarar "nä tack, det var bara detta idag", varpå hon fortsätter med "kalsonger och strumpor kan ju alltid behövas"..."eller ett par T-shirts till i andra färger kanske?". Um, NÄ TACK. Grr...
Slutligen...En stor fet, mexikansk kaktus upp i asset, får det pissiga vädret!!!
Over and out.
/M
1Läs mer >>Att blogga eller icke blogga, det är frågan. Idag blir det i alla fall blogga. Börjar med att bjuda på en underbar bild!
Hursomhelst..Sitter idag vid min mammas köksbord och vabbar/jobbar. Imorse hade jag precis tagit emot mina elever och hade tio runt omkring mig med sina ipads i högsta hugg, när mobilen ringde. Det var från förskolan och de meddelade att min son satt på badrumsgolvet och mådde illa. Ett tu tre hade mina kära kollegor löst dagen för mig och jag satte mig i bilen och påbörjade den femte milen denna morgon. På förskolan hade sonen repat sig och med facit i hand var det nog ett åksjukeanfall det handlade om. Möjligtvis hade dåligt mammaskap ett finger med i spelet och jag fick mig en påminnelse om varför sonen inte bör åka fyra mil i fjällvandringsmundering. Dock tog jag med honom, just in case, och vi styrde mot mitt föräldrahem där min mamma med revbensspricka, kurerar sig. Eftersom sonen var lika pigg som vanligt, kände jag att tiden bör utnyttjas till max. Så mellan Wii-spel och fikande har jag försökt jobba lite. Samtalstider har skickats ut och instruerande texter har bedömts.
Som ni vet så har jag hela läsåret haft fördelen att arbeta en-till-en, alltså har alla mina elever varsin iPad som de får ta med sig hem efter skoldagens slut. Jag njuter varje dag av arbetet med eleverna. Bara på detta halva läsåret har jag utvecklats otroligt i min lärarroll och förkovrar mig gärna i bloggar, artiklar, tips, appar, Facebook-grupper etc etc. Vårt land är fullt av fantastiska lärare, som i sociala medier delar med sig av grymma idéer och tankar, som lätt leder till att jag själv får fundera och reflektera över hur jag själv gör. Det senaste jag lät mig inspireras av var Ulrika Bergenfelts bidrag i Fb-gruppen "bedömning för lärande". Hon delade med sig av en samtalsmall som hon låter eleverna i de lägre åldrarna arbeta med. Jag hade redan tidigare börjat fundera över hur jag denna termin skulle lägga upp utvecklingssamtalen med mina femmor och efter att ha vridit och vänt på tanken lite, kom jag fram till att jag skulle testa att låta eleverna leda dem själv. Jag öppnade upp Keynote (som är ett av mina favoritverktyg) och började på min egen digitala mall. Jag gjorde det ena bladet efter det andra där allt från studieteknik och arbetsro till framtidstankar och förmågorna behandlades. Min tanke var att eleverna utifrån mina frågeställningar skulle reflektera och utifrån förmågorna i tabellform, göra en självbedömning. Väl färdig med min mall tog jag med den till jobbet och testade att först skicka ut den till en av mina elever, för att se om det funkade. När detta var gjort presenterade jag min idé för min klass. Jag malde på ett tag om min tanklock mitt upplägg och tänkte att mina stackars elever nog inte hängde med alls. Men jag misstog mig. Innan de fick Keynoten till sina paddor bad jag om deras tankar (något jag alltid gör efter en genomgång och i slutet av lektionerna) och det visade sig att de var helt sålda på min idé. De uttryckte glädjen i att få testa något nytt, att få ta eget ansvar, att få fundera över hur de har det och hur de gör osv. Efter tio minuter ställde jag mig och observerade min klass. Alla tjugotre satt helt försjunkna i arbetet med samtalsmallen. De funderade, resonerade, undrade, konstaterade, drog slutsatser..allt om sin egen lärsituation och sitt lärande. Grymt!
I nästa vecka börjar jag med mina samtal och både jag och eleverna ser verkligen fram emot detta. Enligt Skolverket ska nu dessutom ett av läsårets utvecklingssamtal vara helt muntligt, utan krav på dokumentation. Därför planerar vi nu för ett samtal, nedsjunkna i klassrummets nya soffa, och jag är laddad!
Over and out!
/Matilda
